Saknad.

Jag har sagt det förut, att känna saknad är det värsta jag vet.
Varje dag är det en ny saknad.
Katterna, Tiger och Leo, mina små bebisar som jag lämnade bort efter att ha varit jour hem och fött upp dom med flaska. Man får en speciell mamma feeling. Men som nu bor i olika hem. It brakes my heart.!

J som nu är ett minne blott. Har kommit underfund med hur dåligt jag mådde med honom och att det ändå aldrig skulle kunnat bli bra.

Dansen, det finns inte så mycket att göra åt det, för benen bar mig inte längre. Jag tänker alltid ”om jag inte skulle tränat så hårt kunde jag hålla ut lite längre”.
Men samtidigt skulle jag aldrig kunna bli så bra som jag ville om jag inte skulle tränat precis så hårt som jag gjorde.

Men den absolut starkaste saknaden är hästarna.
Livet på gård och i stall. Min älskade Grålle som faktiskt har det helt fantastiskt hos Erica. Vi har varit med om så mycket tillsammans och utan min klippa så är det mycket jag inte skulle klarat av.
Jag kollar jag på gamla klipp, bilder eller ser någon annan hoppa så vet jag att det är där jag vet att min kärlek finns!
Adrenalinet som man får när man hoppar en bana. Det är helt sjukt vad mycket kärlek man kan ha till en sport. Som inte bara är en sport utan en kärlek till ett djur. Samspelet och känslan man har tillsammans.

Jag ska ha häst igen och det är snart! Det är då jag mår som bäst. Jag måste ha något som jag kan tillägna min tid åt, något som jag kan lägga hela mitt hjärta på. Och det är djurens välmående.

Har hört det så många gånger ”Det syns vilken kärlek du har till djuren”
Från folk som inte ens har sett mig hålla på med det. Jag tänker på min läkare, för hon ser på mig när jag berättar om det som har varit. Eller att jag berättar att jag är hundvakt. Hur bra det är för mig.

Men det är alltid pengarna som är problemet. Anledningen till varför jag sålde Grålle och inte kunde hålla på med det längre.
Jag älskade det och jag var duktig på det. Jag har försökt att fortsätta jobba i stall men det är absolut inte samma sak som att äga en egen.
Jag var alltid så stolt över att äga min egna häst, och klara mig själv.
Ha mina tränare, veterinärer, hovslagare och klubb som alltid ställde upp för mig.
Jag har mycket att tacka dom för.
För helt själv är det svårt att klara sig, man är ett stort team. Och självklart min pappa som alltid ställde upp i vått och torrt på tävlingar i stallet och som chaufför land och rike runt.

Kärlek till er allihopa. Jag försöker bara planera hur min dröm ska bli sann igen.
Jag vill tävla och träna igen!
Jag vill ha den obegränsade kärleken djuren ger mig!

En dag!

Kram!

En liten bild bomb.
Första bilden! Djur gör en lycklig!;)

20120407-175957.jpg

20120407-180004.jpg

20120407-180011.jpg

20120407-180021.jpg

20120407-180035.jpg

20120407-180042.jpg

20120407-180048.jpg

20120407-180103.jpg

20120407-180110.jpg

20120407-180116.jpg

20120407-180124.jpg

20120407-180130.jpg

20120407-180137.jpg

20120407-180143.jpg

20120407-180149.jpg

20120407-180154.jpg

20120407-180200.jpg

20120407-180205.jpg

Annonser

Om natasasdisaster

My diary of the past and my new life. I promise you a lot of storys, and Yes! they are all true! Love and Respect Natasa
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Saknad.

  1. Tina skriver:

    I know the feeling! Saknar hästarna och allt däromkring vansinnigt mycket.. Tänker precis som du att man vill ta upp de igen. Snart så ska jag ha häst igen, då hoppas jag vi kan rida ihop igen som på gamla dar :))

    Kramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s